Lionsorganisationen är en serviceorganisation som strävar efter att med sin verksamhet bl.a. hjälpa till med välbefinnandet för olika åldersgrupper. Under de senaste åren har barn och ungdomar varit en alldeles speciell målgrupp.

Lionsdistriktet 107A frågade hösten 2016 barn- och ungdomskliniken vid ÅUCS om möjligheten till samarbete för att stöda och främja välbefinnandet för barn och ungdomar.  Man tog positivt emot erbjudandet och man valde att donationer från lionen skulle användas till att inreda föräldrarummen i det nya sjukhuset. Rummen döptes samtidigt till Lejonrummen.

Lejonrumsaktiviteten fick en bra start. Den var begränsad till åren 2017–2019 och varje klubb och också enskilda personer fick göra penningdonationer. Målet sattes först till 30 000 euro, men ändamålet upplevdes som så viktigt att beloppet till slut steg till 50 000 euro.

Utrymmena

Lejonrummen ligger på första våningen i byggnaden, medan barn- och ungdomsavdelningen ligger på andra våningen. Detta innebär att avståndet mellan avdelningen och rummen är ganska kort. Förutom det gemensamma vardagsrummet (12,5 m²) med kök, består lejonrumskomplexet av fyra rum (8-9 m²) för boende och vila. På andra våningen finns administrationens utrymmen, patientrum, akutmottagning, reception och andra behandlingsutrymmen. Med olika färger på och djurfigurer i de olika avdelningarna har man gjort det lättare för patienter och föräldrar att förflytta sig från en plats till en annan.

Varför är föräldrarnas inkvarteringsutrymmen i anslutning till sjukhuset en viktig sak?

Heikki Lukkarinen, direktör för verksamhetsområdet:

Patienterna kommer från hela upptagningsområdet för högspecialiserad vård, d.v.s. Vasa- och Björneborgsregionen samt från Egentliga Finland och Åland. Familjerna kommer med sina barn antingen för ett kirurgiskt ingrepp eller för annan behandling. Behandlingens längd varierar vanligtvis från en dag till några veckor. Sjukhusmiljön kan vara mycket hektisk, till exempel på intensivvårdsavdelningen för äldre barn. Avdelningen är full av pipande utrustning och hela tiden år behandlingar på gång. Föräldrarna kan inte vara där för att hjälpa och stötta så mycket som de skulle vilja och behöver därför få sova och vila, så att de skulle må så bra som möjligt då de ska ta hand om barnet. Ju sjukare barnet är, desto mer behöver det sina föräldrar.

Forskningen har visat att sjukhusvård och allt som det innebär, lätt leder till att situationen blir traumatiserande. Även om själva ingreppet och behandlingen har varit framgångsrika och patienten har tillfrisknat och allt är bra, orsakar det faktum att barnet har lagts in på sjukhus och fått en sjukdom diagnostiserad, en psykisk påfrestning för hela familjen, både för syskon och för föräldrar.

Förälderns närvaro på sjukhuset maximeras om sjukhusvistelsen kan organiseras på ett sådant sätt att det finns viloperioder och möjlighet att dra sig tillbaka och till och med att arbeta. För det första påskyndas behandlingstiden och barnens rehabilitering, och framför allt slipper föräldrarna rädslan och traumat från sjukhusvistelsen när de är närvarande och kan följa med vad som händer.

Tidigare, när ett barn fördes till sjukhuset, vändes föräldrarna tillbaka i dörren och fick höra: "Tack, vi tar emot det här barnet. Föräldern var livrädd hemma och undrade vad som händer med barnet. Informationen kom kanske en eller två gånger om dagen. Detta var fortfarande fallet på många sjukhus för tjugo år sedan och även i Finland för 10-5 år sedan. Personalen har också insett att det ligger i allas intresse att ju fler föräldrar som är på sjukhuset med sina barn, desto mer hjälp kan de få i vården. Till skillnad från sjukhusvård för vuxna behöver barnet mer tillsyn ju friskare och aktivare det är. Vårdklassificeringen går i motsatt riktning jämfört med vuxensidan, dvs. hur många sjuksköterskor som behövs per barn.

Barn i olika åldrar har naturligtvis olika behov. Det verkar lustigt med det gamla tankesättet att föräldrarna utestängs när barnet är som sjukast och behöver sina föräldrar som mest. Därför är det viktigt att låta föräldrarna vara närvarande så mycket som möjligt. Detta har beaktats vid planeringen av rummen på hela sjukhuset så att det också är möjligt att stanna i patientrummen. Det är dock ganska tungt och intensivt, särskilt när det gäller ett barn som är svårt sjukt.  Det blir ingenting av stöd och föräldraskap om man vakar hela natten. Man behöver sova och därför är det bra att föräldrarnas rum nu finns i avdelningens omedelbara närhet och att man inte behöver gå någonstans. För många föräldrar är tröskeln för att lämna sjukhuset för att t.ex. hämta mat ofta mycket hög, eftersom de inte vill lämna sitt barn ensamt på sjukhuset.

Hur informerar man föräldrarna om den här möjligheten?

Heikki Lukkarinen: alltid då man reserverar en behandlingsperiod frågar man om ni behöver ett föräldrarum. Vanligtvis reserverar man ett rum om man kommer långt ifrån, t.ex. från Åland eller Vasatrakten och då man vet att åtgärderna och behandlingarna tar en viss tid. Man reserverar rummet automatiskt speciellt om man under vårdperioden behöver ta till intensivvård.

På avdelningarna finns i regel enkelrum med så kallade "skåpbäddar", som är utformade och byggda så att man kan övernatta i samma rum. Alla övervakningsapparater på avdelningen är utformade så att de inte piper i onödan i rummet på natten, utan i sjuksköterskans ficka eller i kontrollrummet. Detta för att föräldrarna ska kunna sova så lugnt som möjligt när de sover med barnet. Även här kan det uppkomma en situation där barnet har vissa plågor och är mycket rastlöst eller något annat. I sådana fall kan föräldern ibland behöva vila och komma till föräldrarummet på nedre våningen för att sova.

Det är upp till föräldrarna att avgöra om de vill följa med barnet, men vi frågar automatiskt och antar att föräldrarna kan följa med.  Nu för tiden är det verkligen exceptionellt om en förälder inte är med under sjukhusvistelsen.

Kommer användningen av rummen att betyda kostnader som föräldrarna ska betala?

Heikki Lukkarinen: Nej, allt ingår i den normala dygnsavgiften.

Att få utrymmen som är ämnade för föräldrar

Heikki Lukkarinen: De här utrymmena, såsom också i det gamla sjukhuset, har inretts med hjälp av donationer, eftersom det inte då hörde till kärnverksamheten inom sjukhusvården. Därför har det här varit ett riktigt bra projekt då lionen har engagerat sig och noterat nyttan och behovet. Jag tror och hoppas att detta på ett sätt blir en norm för framtiden. Vi är tacksamma för donationerna och de är verkligen viktiga nu och också i framtiden och jag hoppas att donationerna kommer att vara början på något som kommer att bli en modell för framtiden. Jag anser att det bör bli ett krav att, när vi bygger framtidens sjukhus, inte behöver donerade medel för detta, utan de bör byggas med offentliga medel. Det är så det ska vara, men i många fall är det mycket lättare att få igång en ny verksamhet om man har fått startpengar i form av en donation, och sedan kan verksamheten gå vidare därifrån. När modellen är etablerad kan vi säga till alla att detta är en del av den normala verksamheten, barnsjukhusen bör ha sådana här föräldrarum. Samma sak gäller ofta för sjukhusets forskningsutrustning, som har donerats och använts för att göra något på ett mer sofistikerat sätt. Samhällets kassa är inte bottenlös. Därför är det lättare att investera i nya öppningar, som vi ännu inte vet om de verkligen kommer att hjälpa, effektiverar och förbättra vården, med donerade medel. När man väl har kommit igång och det finns information om att det är en bra sak, kan man utvidga verksamheten över hela fältet.

Inköp som t.ex. av kuvöser och respiratorer, som ett sjukhus naturligtvis måste ha, bör betalas med skattepengar, inte med donationer. Stöd som främjar föräldrars, familjers och barns trivsel och projekt som bidrar till familjens välbefinnande, är områden till vilka man kan rikta donationer. Det här projektet är ett bra exempel på det. 

Heikki Lukkarinen: de följande årens eller årtiondenas bekymmer är coronatidens barn och vad som blir följderna, är redan nu ett stort problem.  Men det är inte bara coronatiden som ställer till bekymmer, utan redan innan dess fanns det en negativ trend av illamående och marginalisering bland tonåringar. Det är en större samhällelig fråga som nu kräver kraftfulla insatser för att lösas. Man försöker också rikta donationer till det här ändamålet. Det första målet här är att konkretisera till vilket ändamål en donation går eftersom marginalisering av eller illamående hos ungdomar är en ganska abstrakt sak.

Heikki Lukkarinen: de följande årens eller årtiondenas bekymmer är coronatidens barn och vad som blir följderna, är redan nu ett stort problem.  Men det är inte bara coronatiden som ställer till bekymmer, utan redan innan dess fanns det en negativ trend av illamående och marginalisering bland tonåringar. Det är en större samhällelig fråga som nu kräver kraftfulla insatser för att lösas. Man försöker också rikta donationer till det här ändamålet. Det första målet här är att konkretisera till vilket ändamål en donation går eftersom marginalisering av eller illamående hos ungdomar är en ganska abstrakt sak.

Användningen av donationsmedel i fortsättningen

Heikki Lukkarinen: inredningen slits så småningom och behöver därför förnyas och uppdateras, vilket innebär att dess underhåll är ett viktigt och för vilket donationsmedel skulle kunna användas. Även förnyelseintervallet är lätt bara två till tre år. Det finns många och olika användare och det påverkar slitaget. Dessutom förkortar den dagliga städningen möblernas livslängd.